Jag gick upp till mig och grät en skvätt, hade lite smått panik över dagen (något Lars berättat att man ofta får innan lopp, så var lite förberedd på det) sedan ringde Lars och vi bollade lite saker och sedan var det dax för mig att gå till Tåget för att komma till starten i Bergun.
Ber om ursäkt för nu blir det väldigt nördigt om loppet, hoppa gärna till bilderna så slipper ni allt detta ;-) men jag vill ha dagboken kvar.
På tågstationen hände det som var så bra för mig. En kvinna hamnade bredvid mig och vi började prata och även hon var ensam. Vi satt och pratade hela tågresan och vi hängde ihop innan starten, vilken trygghet för Sonja från Schweiz hade sprungit detta lopp flera gånger och visste vart allt fanns. Hon hade även spenderat 6 veckor i Norden på olika platser för två år sedan så hon hade full koll på Kiruna, Treriksröset mm. Hon hade även med sig en kajak på sina resor runt om i Sverige ( de du Lars;) vi passade bra ihop och hennes ambition var att springa under 6 h detta lopp!!!!! Jag svarade att om hon är kvar vid målet sent ikväll så kunde vi träffas igen, så jag fick hennes mobilnummer eftersom hon skulle gå imål före mig. Hur som helst hon brukade alltid börja lugnt så hon tyckte jag skulle hänga med henne så länge jag ville.
Precis innan starten ringde Lars för en sista lycka till hälsning och det kändes så bra, jag såg framemot att få starta (fattade nog fortfarande inte vilka backar jag skulle få träffa på)
Startmusiken började och det var som ett intro, jag rös. Sedan gick startskottet och vi började springa. Vi sprang kanske 1 km innan det blev så brant att det bara gick inte att springa, Sonja sa till mig att det vore dumt att prova jogga här, jag skulle få betala för det längre fram. Under Hela resan i början så följde jag S råd och det var skönt för attans vad länge det gick uppför. Efter 6 km galet uppför och lite nerför så var vi åter vid startplatsen..... Hmm men ja ja. Sedan följde ca 1 km innan stigningen började och den höll i sig i 12 km!!!!!! Hjärtat orkade även om pulsen var något hög MEN baksidan på låren och rumpan ;-) vilket skämt. Jag gick efter Sonja med 10-22 minuter/ km.
Det tog liksom aldrig slut och här inser jag vikten av att träna i en slalombacke. Så glad att utsikten var magnifik och att min inställning till att vara positiv och glad hela tiden förgyllde dessa backar. Var rätt ensam om den förmågan, de flesta var fokuserade på att enbart gå uppför.
När jag helt plötsligt såg Kesshutte, den enda stuga som finns på första höga alptoppen började tårarna rinna. Blev så lycklig när jag insåg att jag skulle hinna dit innan "repet" drogs där och att jag troligtvis skulle klara hela loppet. Men när man såg stugan var det ungefär 3 km i serpentinvägar upp till stugan så man var galet stum innan man kom fram. Men nu var 7 av 14 stationer avverkade och lika många hade fått mitt välkomnade med ett -"tjoho I made it" Nu var det en liten stund med nedför och det var ljuvligt, helt andra muskler som fick jobba vilket var bra för mina ben MEN det var nu Sonja gjorde sig illa i sina ben på något sätt vilket gjorde att hon höll min takt.
Värmen hade varit galet het från starten, ca 20-25 utan moln så beslutet med långa tights kändes fel MEN eftersom de varnade för kylan på toppen Sertigpass så höll jag dem på FAST det var först efter 4 timmar typ som den kylan kom så med lite mer rutin hade jag nog haft shorts. Men då när kylan slog in så såg jag den andra toppen Sertigpass 2739 m över havet. Upp dit var det tufft för benen men jag peppade så många människor som satt på olika stenar på vägen upp att jag glömde bort att känna min egen mjölksyra och vips stod en man framför mig som tog i hand och frågade hur jag mådde så att jag skulle få fortsätta. "I am Super" svarade jag. När de hejar här i Schweiz så säger de just "Super" hela tiden så det föll sig naturligt. Han lät mig såklart tävla vidare. Vilken bra grej att han gjorde så, riktigt klokt. Efter 4h 45 min var jag högst uppe på toppen - i min egen fantasi har jag drömt om att vara just högst uppe efter 5 timmar ;-) wow!
Nu förändrades landskapet till ruggigt, stenigt och glaciärer runt oss. Det var nu löpning på stora stenblock och stenar av alla möjliga storlekar som gällde, hmm inte så lätt samtidigt gick det nedför. Det var här jag tappade bort Sonja en stund. Hennes smärta i benen tog över och hon hade tufft nerför, jag däremot blev så glad över att få använda en annan muskelgrupp att jag gick fort, sprang och skuttade över dessa stenar. Det var som att vara i filmen Sagan om Ringen. Jag Sprang bakom en dam som var grym på att hoppa mellan stenarna - vi pratade en del men det gällde att ha fokus för att inte skada sig. Väl nere vid nästa station väntade jag in Sonja som hade riktigt tufft nerför och hon insåg nog där och då att någon drömtid skulle det inte bli - vilket gjorde att hon gärna sprang med mig. Jag älskade nedförslöporna och peppades av att varje km gick något snabbare och att landskapet blev mer och mer så som jag gillar det (träd och alptoppar)
I varje uppförsbacke gick vi för att spara våra ben, ja nog kom det uppförsbackar även om man på profilen enbart ser nedför. Passerade en bondgård där alla kor precis skulle tas in, det är för fränt med dessa kor och deras bjällror. Snart vek vägen av in i skogen igen och här hade jag en del magsmärtor efter alla sabla geléer och sportdryck som jag tagit hela dagen. Fick lugna ner mig och gå en del trots härliga backar, det blev att gå både uppför och nedför men är tacksam att jag gjorde det för det var nyckeln till att orka hela loppet tror jag. För när jag väl testade att springa igen så släppte knipen och jag kunde börja njuta av löpningen igen - härligt skogstur med utsikt nedåt vänster. Även här tappade jag bort Sonja eftersom det gick nedför, men jag kunde inte hejda mina ben och S kunde inte få sina att springa fortfarande pga smärta. Jag väntade in henne på varje station och det kändes bra för mig. När vi stannade vid station 12 så började det regna så man blev lite kall samtidigt som min pulsklocka började pipa om lågt batteri, där och då stängde jag av träningspasset för att det inte skulle försvinna men har 36 km att titta på, övriga 8 km får jag bara minnas. Dessa 8 km var tuffa på många sätt men vi peppade och varvade löpning med promenad uppför. När vi passerade sista kontrollen innan Davos var det overkligt - vi var så nära.
Ännu mer nedför i skog och mina ben ville bara i mål. Jag lät dem rulla och här gick jag som i trans. Jag började känna igen vyn framför mig, det var mitt hotell, kabinbanan till Jakobshorn och såklart stadion där vi skulle gå i mål. Jag lät benen rulla och tröttheten i dem lät jag bara bli. Tillslut var vi nere i byn och då återstod bara asfaltsturen in mot stadion. Eftersom det stod mitt namn på nummerlappen fick jag många hejarrop där de hurrade fram Christina och återigen kom tårarna - jag kommer klara det. De 200 meter som skedde på löparbanan var tuffa men när de sa Christina from Sweden så jublade jag och sträckte upp båda händerna - jag klarade det! Tiden är ointressant för man kan inte jämföra den med något än och elitdamerna är alldeles för snabba men jag kom imål innan repet drogs och det var målet. Efter 2 minuter så kom Sonja med blod i ansiktet och armarna hon hade ramlat under nedförslöpan när hennes ben inte orkade hålla emot längre, men hon var glad ändå!
Var kall och trött men oerhört lycklig. Glömde helt bort massagen när jag fått min medalj och finisher-tröja. Sa hejdå och stort tack till Sonja som skulle duscha på arenan och sedan åka till vänner i Klosters. Jag ringde upp mina älsklingar och vandrade mot hotellet - en dusch en del sms och några telefonsamtal senare sitter jag nu på hotellets restaurang och har precis ätit och ska snart upp och packa/vila mina ben inför imorgon.
Är fortfarande lite i chock men oerhört lyckligt, långt inne visste jag att det skulle gå men jag har verkligen tvivlat flera gånger under året när jag stukade foten i februari, fick löparknä under Limsjön Marathon i maj och har haft löparmage sedan ifjol. Men hur det än är så har jag gjort en fungerande rehab och lyssnat på min kropp för jag har inga känningar av mage eller knä efter denna dag och det är tamme fan fantastiskt. Jag höll mitt ord "jag gör aldrig något som skadar mig eller förstör mig".
Fortsätter senare för är redo att betala och gå upp på rummet. Over and out!
Kvällsmat!
1 kommentar:
Magiskt bra! Vilken hjälte, stort Grattis!
Skicka en kommentar