Tankar innan

Kursen och tankar kring den

När beskedet kom i våras att jag fått stipendium = finansiering av min kurs från SFUB så kände jag mig knäsvag, smickrad och överlycklig. En dröm skulle kunna förverkligas, gå en kurs utomlands tillsammans med andra pedagoger. En hel del pyssel har dock krävts i form av boende, fixa flyg, ledighet men framför allt mentalt... Jag har nu chansen att ta språnget, få inspiration att ta mig dit jag ville med mitt yrkesval -" bli en stolt lärare som tror på sitt arbetssätt och utvecklar det för andra". Självfallet får jag djupa svackor när jag tvivlar på mig själv och skrattar åt mina visioner. Vem tror jag att jag är? Jag kommer aldrig bli en Sara Bruun eller Annika Sjödahl eller James Cunningham för den delen, men jag Tina Erlman kan bli mig själv och därmed göra ett pedagogiskt avtryck även om jag liknar alla tre ovan så gör jag det med en touch av mig.

Nu när jag jobbat x antal timmar utöver mina 45,5 h de senast veckorna så har jag även tänkt på att jag jobbat nästan dubbelt för att kunna vara borta 2 veckor (10 arbetsdagar) från mitt uppdrag i Leksand. Kan upplevas av min omgivning att det är sjukt, men så har det varit och tanken på efterarbetet när jag är tillbaka vill jag inte ens tänka på i skrivande stund. Det gäller att min kurs "Language and Methodology for Teachers of English" ger mig så mycket arbetsglädje att jag helt glömmer bort dem timmarna.

Eftersom jag vet först imorgon hur mitt schema blir dessa veckor vill jag inte spekulera allt för mycket. Vi bör vara 8-15 deltagare och har lektioner från 8-16 varje dag om det inte är fieldtrips. Min största oro är inte språket eller tempot utan att hitta rätt bland tåg och flyg - jag gillar inte transporter när jag inte har kontroll. Att bo hos Christine and Karl Hill känns riktigt spännande och jag hoppas att jag kan vara en mix av social men även passa på att få egen reflektionstid.

 

Nu när jag träffat C&K så känns det bra. De har ofta inneboende så jag blir väl "en i mängden" men förutom mig så kommer en tjej från Tjeckien flytta in - hon kom med sista tåget till Scarborough 22:50.

Jag hoppas och tror att livet med fyra vuxna och en toalett kommer bli spännande. Även att bo i ett hus som är smalare än vår hall, fattar inte hur de bygger hus - men oj vad jag ska gör allt för att fixa dessa dagar. 

   Sittandes i Amsterdam 

   I Manchester The Station, Tåget till York

   Mera tåg

  Mitt Sista tåg i York mot Scarborough 

   Min säng dessa veckor 

Resten av rummet!

Packningen

Igår när jag packade hade jag stora svårigheter att fokusera och hitta saker, det var nästan omöjligt att bestämma vad jag skulle ha med; vad behövs för 14 dagars studier och andra aktiviteter? Vet att jag alltid har oanvända saker med mig hem när jag varit på resor, undrar hur det blir nu? Jag har däremot gjort som jag ofta gör, tagit med saker/kläder som borde slängts för ett tag sedan men jag har en förkärlek till dem eller sparar för "slöhet", dessa saker är planerade att stanna kvar i England när jag åker till Sverige igen. Praktiskt på flera plan; får mer plats i resväskan hem, kan använda prylarna en sista gång samt att jag kan inte använda dem efter jag slängt dem.

Idag fixade jag det sista, att packa det sista kan ta tid - men under tiden jag letade rätt på det sista så hittade jag bagage-vågen som jag letade efter igår. Min skapelse vägde 21,7 kg och det gladde mig, 1,3 kg till godo.

Bilresan med Lars, Emma och Eric kändes bra, vi löste en del saker utan resans gång samt att vi fick tid att prata. Emil sa jag hejdå till hemma och tårarna föll från oss båda. Han kommer klara detta galant utan mig, det kommer de alla MEN jag är en del av deras liv och har alltid varit där med och för dem. 

Väl på Arlanda så kom tårkavalkaden, att se Emma och Eric i tårar gör ont och jag  tyckte mig se en tår även i Lars öga - huvva för ensamresor. Vi försökte gör pinan kort med det känns fortfarande i hjärtat. Jag vet att de kommer få underbara dagar med Lars i deras vardag och det är inget som oroar mig. Jag är bara så van att ha dem i min närhet, men detta år har varit annorlunda på detta sätt. Detta är året då allt händer;

Resa till Riga med Emil, USA med familjen, Kiley boende hos oss, Schweiz ensam och nu Scarborough ensam. För mig innebär det 7 veckor utomlands, varav nästa 3 veckor själv samt nästan fyra utan e2&e3 och Lars. Detta är bara reserelaterade saker, när jag kommer hem flyttar Katching in och förhoppningsvis förgyller vårt liv ännu mer. Det gäller att hålla sig vaken och pigg för att hänga med i svängarna i vårt liv. Det vi hinner med är helt enormt och ibland tror jag att vår vardag är mer än övermäktig för andra - men verkligheten inte tråkig eller omöjlig att leva i, tvärtom.

Nu måste jag lägga mig och sova, klockan är 23:42 lokal tid så är vaken långt efter normal läggdags.

Hoppas vara mer strukturerad när jag skriver nästa gång, men idag ville jag få ner alla möjliga tankar som jag antecknade i min nya bok ;-)

Godnatt