Igår var det tufft även om ingen av oss visade våra riktiga känslor. Vi lämnade tillbaka mopeden som Kiley lånat under sin tid här och vi avslutade med middag på O'Learys i Borlänge. Jag, Lars och Kiley satt och pratade om ditten och datten hela kvällen medan barnen mer eller mindre gömde sig i Emmas rum, nu vet jag varför ... De ville inte visa att de grät.
Oj vad vi har gråtit idag, det borde inte finnas några tårar kvar.
Åter till måndagen den 3:e augusti:
Vi vaknade tidigt och när jag kom in i köket så låg fyra fotoramar till oss från Kiley. Första floden av tårar kom. Den som hade det absolut tuffast var E1, oj vilket sorgearbete han går igenom - vår älskade Emil!
Vi lämnade Leksand 9:45 och åkte mot Arlanda, Lars kom till Falun och vi åkte sedan tillsammans. Väl framme träffade vi Kelly som väntade på 7eleven (Kelly är en amerikanska som spelat Softboll i Skövde) som skulle åka till USA med vår K. Vi åt lunch ihop och jag började känna att det blev svårare att prata för tårarna ville komma ut.
De checkade in sina väskor och vi gick mot säkerhetskontrollen, då fanns ingen återvändo. En bamsekram och jag saknade ord - oj vilket avtryck hon har gjort. En stor dotter och en vän för livet. Efter detta började det tuffa på allvar. Att se sina barn gråta i denna mängd är oerhört tufft. K gick ett varv till med kramar innan de gick in i kontrollen, hon vinkade till oss och vi stod kvar. Det var obeskrivligt tufft att se hennes siluett gå in mot gaterna - när får vi se henne igen.
Nu ska vi spara slantar som aldrig förr, för vi vill till Simi Valley, Kalifornien för att åter träffa vår dotter/syster Kiley Shae Aldridge.
Som coach för landslaget
1 kommentar:
Hm, jag fick tårar av bloggen också.
Skicka en kommentar